Ett riktigt kattäventyr

I morse när jag och barnen skulle iväg till dagis satt en katt nedanför trappen utanför vårt hus. Det var en huskatt som jag aldrig tidigare har sett i vårt område och han såg smått skräckslagen ut, reagerade kraftigt på ljud som t ex när jag stängde dörren och grinden... Han såg lite tufsig ut i pälsen och svansen hans var liksom uppburrad och så jamade han. Jag tyckte han var lite märklig och tankarna gick direkt till att han antagligen var sjuk på något vis. Han följde sakta efter oss till bilen och gick självklart bakom bilen då vi väl skulle åka iväg... Eftersom jag inte kunde se vart han tog vägen så kunde jag inte heller åka iväg. Jag ville ju verkligen inte köra över honom. Men så såg jag honom sitta vid brevlådan och då passade jag på att köra iväg. :-)

Under dagen berättade jag om den märkliga katten för M och trots att han åkt iväg precis före oss hade han inte sett någon katt. Nu ikväll, då jag kom hem efter att ha varit och premiärhandlat på
ICA Maxi som öppnade för lite drygt en vecka sedan här i stan, satt M och tittade på TV i vardagsrummet när han helt plötsligt hörde konstiga dunkar mot vår altandörr. Han reste sig och tände lampan ute på altan och fick då se samma stackars katt som i morse, nu med hemska epilepsikramper. Jag kom springande och vi kunde konstatera att han hade halsband på sig.

När anfallet gick över kom vi överens om att vi skulle försöka få tag i katten och kolla om det stod något telefonnummer till kattägarna. Var katten på väg att dö ville jag inte att den skulle göra det på vår altan. M hämtade grova handskar och vi kom överens om att han skulle hålla fast katten mot golvet och jag skulle ta av halsbandet. Sagt och gjort, vi öppnade försiktigt altandörren och katten lät sig enkelt övermannas. Han verkade matt och lite groggy efter anfallet. När jag väl fått av halsbandet kunde vi dessvärre konstatera att det inte stod något telefonnummer på halsbandet. *suck* MEN vi hade tur, katten hade en ID-märkning i örat.

Jag ringde först till Strömsholms djursjukhus för att höra om de kunde hjälpa mig ta reda på ägaren. De svarade att de kunde det, men att de just nu hade väldigt mycket att göra att de rekommenderade mig att ringa till Polisen istället för de kunde oxå göra en sökning i ägarregistret. Sagt och gjort. Hos Polisen svarade en mycket hjälpsam tjej och jag förklarade mitt ärende och hon var villig att hjälpa oss. Efter lite eftersökningar fick hon en träff på en ägare MEN den ägaren bodde inne i stan och dit är det minst 6-7 km och det kändes inte riktigt rätt. Polisen tog mitt nummer och lovade att försöka få tag i den kvinna som stod som ägare till katten.

Efter 5-10 minuter ringde polisen upp och berättade att kvinnan tidigare har ägt en huskatt som denna men att den katten numera bodde i Kvicksund efter att hon skänkt den till en familj där...! Tyvärr hade hon inget telefonnummer till den nya ägaren, men hon lovade kolla upp det och återkomma till Polisen. Efter ytterligare en stund ringer slutligen Polisen igen och då berättar hon att hon fått tag i ägarna och det visar sig att de bor i Hällby (där vi bor) och hon hjälpte till att koppla ihop oss och jag fick till slut prata med ägarna. Det visade sig att de bodde inte alls speciellt långt ifrån oss och att katten varit borta sedan igår.

De lovade komma på en gång och katten lät sig villigt infångas. De berättade att de hade letat efter honom överallt i området, både igår och idag. Han brukar inte vara borta, utan kommer alltid tillbaka. De bekräftade också att han var sjuk och att de nyligen besökt veterinär som tagit en del prover. Tyvärr hade de inte gett dem något svar på om det är epilepsi som han har.

Denna sorgliga historia fick till slut ett gott slut då ägarna återfann sin katt. Tänk vad viktigt det är att ID-märka sin katt om det är en utekatt. Jag påpekade lite fint för ägarna att de borde sätta sitt telefonnummer på halsbandet utifall detta händer igen. :-) Som tack för att vi "hittade" katten så ville de ge oss hittelön, men vi avböjde vänligt men bestämt att de skulle ta pengarna till veterinärbesök istället. :-)

Kommentarer
Postat av: Jessie

Vad skönt att katten kom tillrätta, och att han hade en ägare som brydde sig om honom. Annars vet man ju aldrig, finns ju tyvärr så många "sommarkatter".

2007-09-29 @ 20:12:12
Postat av: Jeanette

Åse! Du är verkligen en sann djurvän. Vilken tur att det löste sig. Stackars kissen!

2007-10-01 @ 09:26:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback